Helgen spenderade jag i Skåne. Fredag - måndag. De var helt underbart, jag hatar att åka där i från. Jag vill stanna där , föralltid. Resan visade sig bli mycket lyckad och jag hoppas att vår tur fortsätter, annars kommer jag gå under. Nog om det, mer om idag.
Idag är en jobbig dag. Idag är det den 28 september, som alltid kommer vara en jobbig dag. För exakt 3 år sen fick vi ett besked om att pappa blivit misshandlad, ett samtal som ingen av oss någonsin kommer glömma. Jag minns vart jag var, vem jag var med, vart jag var på väg, hur jag mådde (innan samtalet), jag minns min reaktion, jag minns känslan. Jag minns allt som om de hände igår.
Detta är en text som min mamma skrev, läs den och sätt er in i vår situation. Läs, förstå och tänk att vi faktiskt fortfarande sitter fast mitt i den här jävla skiten. Vår familj gick sönder, den sprack mitt itu. Jag och min syster förlorade vår pappa, i alla fall den pappa vi hade innan misshandeln. Något vi kan glädjas åt är att vi fick en ny pappa, i samma kropp. Förstår ni? Han förändrades så mycket som människa att vi än idag undrar om vår pappa, som vi växte upp med, någonsin hade tänkt att komma tillbaka. Vart är han? För han finns inte längre.
Läs här, och försök förstå
Det är nu i natt exakt tre år sedan som livet förändrades dramatiskt för min familj. Min före detta man, mig själv, och våra döttrar. Åren går fort och det är tur att det finns änglavakt. Och att vi alla har hälsan i behåll. Vi har haft en enorm tur att det gått så bra som det gjort. Och att vi fått sånt enormt stöd av våra fantastiska vänner och anhöriga. Utan er hade vi aldrig orkat…Tack!!!
Föreställ dig att du får ett telefonsamtal 07.30 på morgonen och får veta att din livskamrat misshandlats så svårt att de inte vet om han ska överleva eller inte. Föreställ dig känslan som strömmar genom kroppen, tankarna.
Vad är det som hänt, vem vill honom/oss så illa…?
Varför…?
Föreställ dig att du måste ringa dina barn och berätta vad som hänt. Deras reaktion, och alla frågor som du inte kan svara på.
För du förstår ingenting! Du befinner dig plötsligt i något slags overklig verklighet.
Föreställ dig hur det känns att komma in på sjukhuset och bli anvisad ett privat väntrum. All vårdpersonal som ler vänligt och medkännande med dig. Men de kan inte svara på några frågor.
Du uppmanas att vänta tills doktorn kommer.
Det känns som tiden står stilla ena stunden. I nästa stund känns det som den rusar förbi. Allt snurrar.
Poliserna som kommer och ställer tusen frågor som du inte kan svara på.
Å barnen. Denna enorma oro som du inte förmår att lindra. Att inte kunna förklara och trösta.´
För ingen vet.
Ingen kan lova att allt ska gå bra.
Att behöva säga till sina barn ”nu måste vi hålla ihop och hjälpas åt, för vi har bara varandra just nu”.
Föreställ er känslan då du anvisas in i den sal där han ligger medvetslös, oigenkännlig. Så till den grad att det inte går att identifiera honom med hjälp av legitimation och fotografi.
”Vi behöver din hjälp att identifiera honom”.
Igenkänd tack vare tatueringen på armen.
Alla slangar, apparater, ljud, oljud.
Föreställ er att dag ut och dag in, i flera veckor, få höra samma besked av läkarna...
”Var beredd på det värsta”.
Samma sak varje dag, dag ut och dag in.
Det sätter dig som ett eko.
Var beredd på det värsta…
Var beredd på det värsta...
Var beredd på det värsta...
Ännu är förövarna inte gripna, och vi har fortfarande inte fått svar på varför…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar