Vart gömmer sig Glenn?

Jag är alldeles strax färdigpackad och precis som jag trodde så är väskan överfull, trots att jag bara ska vara borta i två dagar. Men som jag har sagt ett antal gånger till alla nu, de är väl bättre att ha för mycket med sig än för lite? Jag har precis ätit lite lunch också och om drygt en timme ska jag promenera bort till mamma för att hämta bilen. Sen ska jag bära ner alla väskor och köra ut till Jakobsberg där Sandra, Sarah och Carro väntar. Sen är de systemet och McDonalds som gäller innan de blir raka vägen ner till Göteborg. Jag hoppas regnet låter bli att ösa ner och de skulle inte göra något om de är uppehåll hela helgen. Men med min tur så lär de väl regna varje dag, tjugofyra timmar om dygnet. Men vi ska ha kul ändå. Jag ser verkligen fram emot den här lilla trippen med otroligt söta och fina flickor.

Fyra tjejer kan ju inte åka till Göteborg utan en tävling i bakfickan. Så vi har kommit på världens bästa. Kan ni gissa vad de är? Vi ska ju trots allt till Göteborg. Och alla heter Glenn i Göteborg. Förstår ni nu? Haha, den som först lyckas hitta en Glenn får äran att kyssa honom samt mycket goda drinkar ute på krogen av de som förlorat. Men de tar inte slut där. När vi åker hem på söndag så ska alla fyra ha lyckats hitta en varsin Glenn !

Nu måste jag dra

Hejdå Stockholm !

De bara öser ner utanför fönstret. Jag tycker inte om när de regnar. De är så grått och tråkigt ute så man blir helt deprimerad. De är konstigt hur mycket vädret kan göra med ens humör, men samtidigt lite häftigt.

De blev en lång natt för min del. Låg uppe jätte länge utan att kunna sova. Jag fick ett samtal som gjorde det svårt att koppla av. Mina tankar gick på högvarv enda in på småtimmarna. Jag har fortfarande inte fått klarhet i vad som är rätt eller fel när de kommer till de här. Jag är fullt medveten om vad jag vill och hur jag känner. Men vad är rätt? Vad är fel?

De ska bli skönt att åka bort i helgen. Jag längtar som tusan. Ikväll jobbar jag, sen blir de en lätt utgång. Jag måste orka upp imorgon. Då ska jag packa och städa lite här hemma. Sen ska jag köra 50 mil. VI KOMMER HA SÅ KUL!! Idag innan jobbet ska jag ner till Solna centrum och handla de sista som jag behöver. De kommer bli toppen. Jag vill åka nunununu :D

Frågetecken

FÖRVIRRAD
-Vad händer nu?
-Hur ska jag hantera de?
-Ska jag, ska jag inte?
-Blääääääää

För mycket frågor som för två sekunder sen flög in i huvudet på mig.

En vacker dag

Jag kan inte sluta pilla på min nya dator. Jag älskar den. Men jag förstår inte så mycket ännu.

Jag märker allt mer hur mina känslor leker med mig, hur mina reaktioner och handlingar inte liknar mitt normala beteende. Jag vet att jag sa att jag skulle bygga en bubbla runt mig, låsa in mig och inte släppa in någon. Men jag trodde inte att de skulle bli såhär. De var inte riktigt meningen. Ändå så trivs jag, de känns faktiskt bra. Men de är samtidigt lite läskigt, för jag bryr mig verkligen inte. Om jag låter bli att låta någon komma nära, så riskerar jag inte heller att bli sårad. Men de skrämmer mig att jag faktiskt inte bryr mig. Jag vet att jag inte är ensam om att märka min personliga förändring, mina vänner har frågat varför jag är så annorlunda. De enda jag kan säga som svar är: Jag vet inte, jag bryr mig bara inte längre. Jag har ingen lust, ork eller energi till att engagera mig i något som jag vet kommer få mig att må dåligt till slut. Så jag bryr mig inte. För så är det. Det finns inte många man kan lita på, jag skulle säga att de inte finns någon man kan lita på. Jag litar inte på mig själv, hur ska jag då kunna lita på andra? Jag känner inte mig själv, hur kan andra då känna mig? Jag vet inte vem jag är längre, jag har genomgått en total förändring som jag inte kunde styra över. Ibland gillar jag det, ibland gör jag det inte. Jag vet att jag måste ta tag i de här och presentera mig för mig själv, börja om på nytt och ta reda på vem jag är. Men hur lär man känna sig själv?


Jag gillar att vara så instängd som jag är, jag tycker om den osynliga, men ändå extremt tjocka bubbla som sitter runt mig och följer med mig vart jag än går. Den får mig att känna mig trygg och säker, de finns inget jag är rädd för. Men jag saknar att ha känslor också, jag saknar glädjen man kan känna när något roligt har hänt. En vacker dag kanske jag befriar mig själv, en vacker dag kanske jag faktiskt kan få känna mig fri. Men just nu trivs jag som den jag är.

JAG VILL HA FREDAG

Min dator gick sönder, så igår åkte jag och köpte en ny. Inhandlade en MacBook, as ball. Jag är hur nöjd som helst.

Igår var vi ute. Jag, Lise, Mimmi, Sandra, Natasha, Niklas, Nicklas, Jonny, Tollen, Emma och många fler. Vi firade Lise som fyllde bolaget haha. Det var väldigt trevligt och mycket kul.

Idag börjar jag jobba kl 18, samma sak i morgon. Sen är de fredag. OH VAD JAG LÄNGTAR TILL FREDAG :D

Imissit

Jag vet inte om jag återigen lurar mig själv. Men jag kan inte låta bli att sakna de, tyvärr. De var för perfekt, de gjorde mig rädd. De fanns inga fel.

27

Möte

Idag har jag ett möte vid halv fyra. Efter de ska jag ner till Solna centrum med Martina en snabbis, vi måste förbi apoteket och jag ska förbi The Phone House. Ikväll ska jag faktiskt förbi gymmet, de var länge sen nu. Jag ska möta Sandra runt halv åtta i Sumpan.

Någon gång under dagen måste jag få en lucka att åka hem till mormor också. Jag måste vattna hennes blommor och plocka undan posten. Hon är nämligen i Skåne veckan ut.

Jag ser inte fram emot mitt möte idag, jag är rädd för vad som kommer sägas. Men samtidigt så har jag längtat efter de här, så jag får förklara vad de är som händer med mig och berätta att de funkar inte längre. Vi får helt enkelt se hur de går. Nu måste jag äta något innan jag ska iväg.

Hjärta

Tack. Tack för allt! De finns så mycket jag skulle vilja skriva, men de är mellan dig och mig. Och tidigare idag så fick jag de mesta sagt. Tack.

God middag & balkong snack

Klockan är halv fyra, de är redan ljust ute. Jag kom precis hem från bästaste Sandra. Kvällen började hos Karla. Jag, Leo, "Kalle" och Chrille käkade god middag ute på gården. Sen gick vi och hyrde film och köpte ett antal(?!) kilo godis. Dum som jag är så gick jag med på att se en skräckfilm, men efter att ha sett Johan Glans komedi efteråt så var de ganska lugnt. Jag gick mot bilen och hämtade upp Sandra. Vi åkte till statoil, handlade cola och cigg. Sen bosatte vi oss på hennes balkong med chips, dipp, cigg, cola och datorn.

Vi har värsta planerna nu. Förhoppningsvis kommer dom att fullföljas också.

Jag har två nya filmer på datorn, så jag tänkte börja kolla på en av dom nu. Får se hur länge jag orkar hålla mig vaken, men än så länge är jag inte så trött faktiskt :)

Obehagligt.

In eller ut, upp eller ner, bak eller fram... Jag vet inte skillnaden på något längre. Jag är bara förvirrad. Jag försöker förstå vad de är som händer, men de går inte. De är så overkligt. Fick precis ett samtal som gör att de går kalla kårar genom hela kroppen. De här börjar bli riktigt obehagligt. Vad gör man i min situation?

Imorgon sker en förändring. Lyckas jag inte skaka av mig mitt problem då, då får jag ta i med hårdhandskarna. Men de är jag livrädd för att göra.

Någon annan stans

....tom. ?

Ingen energi, ingen lust, ingen ork.

Vill inte mer, orkar inte mer. Ingen kraft.

Ont. Smärta. Vidrig smärta.

Hejdå!

Hejdå

De är försent. Jag har redan låtit dom påverka mina dagar. Och nu finns de ingen kraft kvar. Jag ger upp. Jag låser dörren nu.

Iskall.

Det finns inga ord längre. Jag är tom. Fast ändå full med för mycket känslor. Känslor som jag inte kan hantera. Därför bygger jag nu upp ett skal runt mig, jag kliver in i min egna lilla bubbla. Jag tänker inte släppa in någon. Jag vågar inte släppa in någon. Inte igen, inte efter de här. Låt mig vara nu.

Confused

Tänk om man kunde lägga något över ansiktet och bara försvinna, bli osynlig. Som man trodde när man var liten, när man la händerna för ansiktet och trodde att ingen kunde se en bara för att man själv inte såg någon.

Eller tänk om de fanns en knapp man kunde trycka på när de blir för mycket, när man bara vill stänga av alla känslor. När allt är jobbigt och man inte orkar mer. Vad lätt allt skulle vara då.

Just nu är jag så förvirrad så jag vet knappt skillnaden på in och ut. Jag är så splittrad. De jobbigaste är att jag själv inte kan göra något åt de alls. Utan de handlar om folk i min omgivning. Öppna kort, ett ärligt spel. Bekräftelse.

Laughing Duck

Känner jag mig själv rätt så har jag gett upp nu. Känner jag mig själv rätt så behöver jag inte vänta till slutet av den här månaden, för jag sitter på svaret redan nu. De var som jag trodde, jag har lurat mig själv.

Igår kväll grillade jag, Sandra, Karla, Leo och Chrille. Vi drack vin, pratade och hade trevligt. Men jag och Sandra ville inte att kvällen skulle sluta där. Så vi mötte upp hennes kollegor och drog till Laughing Duck. Vad som hände sen, de är de bara vi som vet. Hur kvällen slutade, de är de bara vi som vet. Men kul var de. Och jag ångrar ingenting.

Sol, bad, grillning och vin. Underbart !

Karla ligger och sover i soffan, katterna är helt utslagna och jag, jag ligger i sängen och kollar på Scrubs. Vi har varit ute i solen hela dagen. Jag, Karla, Robin, Leo och Chrille tog oss ner till Brunnsviken med massa vatten och mat. Jätte mysigt.

Så nu är man förhoppningsvis lite brunare och lite fräschare. Snart ska jag väcka Karla och kasta in henne i duschen, sen hämtar Leo upp oss hos mig för att åka vidare bort mot honom. Vi tänkte nämligen grilla ikväll. Kycklingfiléerna ligger och tinar och potatissallad köper vi på vägen, mums. Tog en sväng förbi systemet också.

Jag älskar den här värmen. Så länge man slipper springa runt på stan eller sitta inne på ett varmt kontor hela dagarna så är jag hur nöjd som helst. Jag har fram till den 9e augusti på mig att försöka komma ifatt mamma (vilket aldrig kommer hända).

It's a game I don't want to play.

Jag har tänkt så de har knakat idag. Trots att jag kommit fram till vissa saker så är jag fortfarande lika förvirrad. Varför stannar jag kvar när jag vet att jag egentligen inte vill? Varför reagerar jag som jag gör när jag vet att mina känslor spelar mig ett spratt?

Som sagt, jag ger de den här månaden. Sen är de slut på alla frågetecken. Då börjar jag spela med öppna kort och skulle uppskatta att få de tillbaka.

Jag tror jag lurar mig själv, och även dig.

Jag sitter i skräddarställning mitt i sängen och har telefonen i högsta hugg. Efter helgens bravader så håller jag på att ringa runt och spärra kort, säga upp abonnemang, beställa nytt simkort och även nytt nummer. Jag kommer att ha dolt nummer nu. De finns vissa personer som jag inte vill ska kontakta mig. Jag köpte en ny telefon för ca två veckor sen, men i fredags natt kastade jag sönder den efter ett samtal som gjorde mig upprörd. Så jag ska köpa ännu en ny under veckan nu. Under tiden har jag fått låna Robins telefon och har mitt gamla simkort.

Jag är faktiskt ensam hemma nu, jag minns inte sist jag var ensam. Vanligtvis brukar jag tycka att de är skönt att slippa ensamheten. Men de har blivit otroligt intensivt med allt ett tag nu, så jag njuter faktiskt av tiden. Jag har en del funderingar som kräver lite egentid, jag behöver vara ensam för att få svar på vissa saker. Jag tror att jag har kommit en bit på vägen, jag tror jag börjar få fram en del svar. Dessa svar var kanske inte de jag hade räknat med, men de är sanningen, vilket jag mår bra av.

Jag har nog haft fel hela tiden, min vilja har nog lurat mina känslor. Jag går fortfarande på samma väg, jag är inte redo att kliva in på en ny ännu. Jag måste vara säker först. I slutet av den här månaden kommer jag att ha ett svar, de är jag säker på. De kommer troligtvis inte vara som de flesta tror. Många lär bli chockade.

Jag har ett eget klassrum :D

Igår var jag i Rotebro och skrev på alla papper. Den 9 augusti börjar jag mitt nya jobb som förskolelärare. Jag är otroligt förväntansfull och kan inte bärga mig. De pirrar i magen varje gång jag tänker på de. De ska bli så himla kul.

Jag fick se mitt alldeles egna klassrum igår också. I de ögonblicket så blev allt så verkligt. Jag kunde verkligen se mig själv stå vid whiteboard tavlan och förklara hur man räknar matte eller gå igenom engelska glosor för mina små barn. Åh, vad jag längtar. De har nog aldrig känts så tråkigt att ha semester.

Sandra är hemma

Sitter hemma hos F, vaknade för ca 30 min sen. Har gjort min i ordning och tänkte bege mig när som helst. Jag ska möta Sandra i Solna för att sedan åka till Rotebro. Jag måste förbi jobbet (trots att jag har semester) och skriva på ett nytt kontakt. Jag har fått ett nytt, bättre jobb, till hösten. Men mer en så kan jag inte berätta nu :)

De ska bli skönt att träffa Sandra igen, jag har saknat henne. Vi har hur mycket som helst att prata om. Nu måste jag springa.

Inget är som förut

Nu har jag legat på stranden i två timmar. Mamma hämtade mig kvart över åtta i morse. Jag har sovit extremt dåligt och haft alldeles för mycket i huvudet. Tankarna sitter fortfarande kvar, jag blir inte av med dom längre. Dom följer efter mig på samma sätt som min egen skugga.

Vi ligger här nu. Jag, mamma, syster och pappa. Precis som en familj. Men vi är ingen familj längre. De är så mycket som har förändrats efter olyckan. De är långt ifrån samma sak.

Min hemliga sanning

Jag hatar att erkänna att jag inte mår bra, jag skams över att säga de högt. I så många år har jag hållit alla mina känslor instängda och jag önskar att jag kunde fortsätta med de, men de har bubblat över. Aldrig tidigare har jag mått såhär, aldrig tidigare har jag haft så mycket i huvudet på samma gång. Nog har jag vaknat med detta tryck för bröstet förut, men jag har alltid lyckats skaka av mig de och till slut fått min dag att bli bra. Nu finns de här konstant. Som om jag ligger på marken med en hundra kilos vikt över mig. Jag har otroligt svårt att andas. Jag tar min astmamedicin hela tiden, men kort efter så upptäcker jag att de inte är de som är felet. Detta tryck gör så att en panikkänsla växer inom mig, vilken i sin tur gör mig stressad.

Jag glömmer saker. Lägger bort saker och tappar sedan bort de. Jag går in i köket för att göra något, men väl framme så har jag glömt. Jag lägger mig i sängen på kvällarna och letar efter kanalpekaren, men hittar den inte. Reser mig upp och kollar i soffan, inte där. Går in i köket, inte där. Går in i badrummet, inte där. Kollar köket igen, yes, i skafferiet låg den. Och de är en av få VANLIGA saker som brukar hända.

Jag sover inte på nätterna, åtminstone inte mer än 3-4 timmar per natt. Och då inte i sträck, utan jag vaknar i omgångar. Tidigare har jag sovit bättre när jag haft sällskap, men inte längre. Igår sov jag hos F och har aldrig sovit sämre. Trycket för bröstet känns värre så fort jag lägger mig ner, så fort de är dags att sova. Därför växer panikkänslorna och även stressen.

Jag har sökt hjälp, jag har fått medicin. De är mycket möjligt att de är medicinen som börjar verka nu, och därför mår jag som jag mår. Jag vet inte. Jag vet bara att jag klarar inte att gå så här mycket längre. Jag behöver en förändring. Jag behöver öppna kort från alla håll och kanter.

Nu är de slut.

Jag trodde de skulle vara lättare än såhär. Jag trodde de skulle gå att bara bortse från allt och köra på, ge de ett försök. Men jag kan inte låta bli att tänka. Jag tänker för mycket, jag vet. Jag kanske borde låta bli att göra de.

Jag kanske borde strunta i allt de här. Ja, de gör jag. Nu struntar jag i de här. De blir så mycket lättare då. Nu är de slut.

Kaos

Jag kom precis hem. Sitter i min sjukt stökiga lägenhet. Var inte alls beredd på att komma hem till de här kaoset. Robin, Karla med fler var här igår kväll medan jag var med F. Men de är väl bara att ta tag i allt och börja städa.

Igår träffade jag min farfar, en person som jag inte sett på hur länge sen helst. De kändes konstigt. Jag visste inte ens att han var i Stockholm. Efter ett kort samtal med honom gick jag hem med Karla och åt lite middagsmat. Sen åkte jag till Kristineberg och mötte F. Vi gick ner mot vattnet och satte oss, tog ett varsitt dopp och bara njöt av vädret. De var riktigt skönt faktiskt. Sen gick vi hem till honom och tittade på film innan vi somnade.

Nu står Karla och lagar pastasallad i mitt kök, Robin ligger i min säng och spelar TV spel, och jag sitter i min soffa som på något sätt har förvandlats till en säng. De ska bli gott med mat. Imorgon kommer Sandra hem :D Jag har saknat henne så mycket.

Ledig, hemskt

Jag glömde mobilladdaren på jobbet igår, så måste springa ner dit och hämta den. Sen vet jag inte vad jag ska göra. Jag kommer få tuppjuck nu när jag är ledig så mycket. Jag hatar de.

Prata med mig, snälla.

Jag har alltid sagt att handling betyder mer än ord. De står jag fast vid. Men jag menar inte att man kan bortse helt från orden. De behövs också. Jag behöver höra de du visar. Jag behöver känna att de du visar är allvar.

Prata med mig, berätta hur de ligger till.

Hur kan känslor göra så ont?

Jag förstår inte hur han lyckas, eller hur jag kan låta honom lyckas. De har hänt så många gånger nu, borde jag inte ha lärt mig? Chans på chans har jag gett honom, trots att han inte är värd de. Och varje gång har han sumpat de genom att låta mig stå här, med ett tryck mot bröstet som gör de svårt att andas. Vad jag än gör, hur jag än vrider och vänder på mig så försvinner inte denna smärta.

Han väckte en känsla inom mig som jag inte trodde fanns. Han fick mig att förstå hur rädd jag är. Jag är livrädd över de jag håller på med nu. Allt han sa fick mig att tänka till. Jag borde inte lyssna, men de gick inte att undvika.



Jag måste reda ut vissa saker innan jag kan fortsätta som vanligt. Helst av allt skulle jag vilja göra de nu, direkt. Eller åtminstone idag. Men jag vill inte vara tjatig. Så jag tar ett steg tillbaka nu och väntar på respons.

Är du med mig?

Jag gjorde något dumt igår, jag valde att gå ut och låtsas som att inget hänt. Som jag visste redan innan (men vägrade inse) så slutade kvällen i tårar.

Tårarna fortsatte rinna i morse, jag låste in mig på jobbet och bröt ihop i soffan. Löjligt, tycker kanske ni. Jag håller med. Men samtidigt så var de otroligt skönt att få ut allt. Jag minns inte sist jag grät, så länge sen är de. Så de var som sagt skön. Men de gör ont i hjärtat, de gör riktigt ont. Jag önskar att smärtan kunde försvinna, jag önskar att de fanns något jag kan göra.

De finns en sak jag kan göra för att få lite mindre att bära på. De kommer göra ont ett tag, men när de här gått över så kommer de kännas skönt. Hoppas jag. Jag kan avsluta de här nu, idag. Jag kan säga "stopp, de här går inte till på de sätt som jag vill". Men jag vill inte vända ryggen mot, jag vill fortsätta. Men jag vill inte känna mig så ensam. För de gör jag nu, jag känner mig ensam.

Håll om mig, snälla. Säg att jag inte är ensam.

Inget att göra på jobbet

Jag sitter på jobbet nu. Började sju i morse. Jag ville verkligen inte gå upp, jag ville ligga kvar i sängen hemma hos F. Men de var lite lättare att åka eftersom jag visste att han också skulle upp och iväg.

Jag har fortfarande inte ätit. Så håg funderar på att åka till Ica och handla något. Har sköter dom sig själva ändå. Just nu sitter jag inne och tittar på braveheart, men efter jag varit på Ica tänker jag sätta mig ute i solen. Kanske ringer och vacker karla också, tycker hon kan komma hit och hålla mig sällskap.

För jag är brun om benen...

Nu trivs jag igen, nu när de är matcher att titta på. Robinho tog en galen löpning och nätade redan efter tio minuter. De gillar jag! Mycket vackert framspel också. Tummen upp!

Klockan ringde åtta i morse. Sen har jag jobbat mellan nio och fyra - på solbrännan. Japp, jag har legat på stranden i sju timmar, badade 6 gånger. Nu är jag brun och fin, men jag är långt ifrån färdigsolad. I helgen jobbar jag på skytteholm, då lär jag springa runt i en sporttopp och shorts vilket gör brännan bättre. Och hela nästa vecka ska jag ligga på stranden. Sandra ska inte tro att hon kommer vara brunast när hon kommer hem från sin utomlandsresa, nej nej, jag ska göra allt jag kan för att vara brunare än henne.