Jag märker allt mer hur mina känslor leker med mig, hur mina reaktioner och handlingar inte liknar mitt normala beteende. Jag vet att jag sa att jag skulle bygga en bubbla runt mig, låsa in mig och inte släppa in någon. Men jag trodde inte att de skulle bli såhär. De var inte riktigt meningen. Ändå så trivs jag, de känns faktiskt bra. Men de är samtidigt lite läskigt, för jag bryr mig verkligen inte. Om jag låter bli att låta någon komma nära, så riskerar jag inte heller att bli sårad. Men de skrämmer mig att jag faktiskt inte bryr mig. Jag vet att jag inte är ensam om att märka min personliga förändring, mina vänner har frågat varför jag är så annorlunda. De enda jag kan säga som svar är: Jag vet inte, jag bryr mig bara inte längre. Jag har ingen lust, ork eller energi till att engagera mig i något som jag vet kommer få mig att må dåligt till slut. Så jag bryr mig inte. För så är det. Det finns inte många man kan lita på, jag skulle säga att de inte finns någon man kan lita på. Jag litar inte på mig själv, hur ska jag då kunna lita på andra? Jag känner inte mig själv, hur kan andra då känna mig? Jag vet inte vem jag är längre, jag har genomgått en total förändring som jag inte kunde styra över. Ibland gillar jag det, ibland gör jag det inte. Jag vet att jag måste ta tag i de här och presentera mig för mig själv, börja om på nytt och ta reda på vem jag är. Men hur lär man känna sig själv?
Jag gillar att vara så instängd som jag är, jag tycker om den osynliga, men ändå extremt tjocka bubbla som sitter runt mig och följer med mig vart jag än går. Den får mig att känna mig trygg och säker, de finns inget jag är rädd för. Men jag saknar att ha känslor också, jag saknar glädjen man kan känna när något roligt har hänt. En vacker dag kanske jag befriar mig själv, en vacker dag kanske jag faktiskt kan få känna mig fri. Men just nu trivs jag som den jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar