Jag gjorde något dumt igår, jag valde att gå ut och låtsas som att inget hänt. Som jag visste redan innan (men vägrade inse) så slutade kvällen i tårar.
Tårarna fortsatte rinna i morse, jag låste in mig på jobbet och bröt ihop i soffan. Löjligt, tycker kanske ni. Jag håller med. Men samtidigt så var de otroligt skönt att få ut allt. Jag minns inte sist jag grät, så länge sen är de. Så de var som sagt skön. Men de gör ont i hjärtat, de gör riktigt ont. Jag önskar att smärtan kunde försvinna, jag önskar att de fanns något jag kan göra.
De finns en sak jag kan göra för att få lite mindre att bära på. De kommer göra ont ett tag, men när de här gått över så kommer de kännas skönt. Hoppas jag. Jag kan avsluta de här nu, idag. Jag kan säga "stopp, de här går inte till på de sätt som jag vill". Men jag vill inte vända ryggen mot, jag vill fortsätta. Men jag vill inte känna mig så ensam. För de gör jag nu, jag känner mig ensam.
Håll om mig, snälla. Säg att jag inte är ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar