Min hemliga sanning

Jag hatar att erkänna att jag inte mår bra, jag skams över att säga de högt. I så många år har jag hållit alla mina känslor instängda och jag önskar att jag kunde fortsätta med de, men de har bubblat över. Aldrig tidigare har jag mått såhär, aldrig tidigare har jag haft så mycket i huvudet på samma gång. Nog har jag vaknat med detta tryck för bröstet förut, men jag har alltid lyckats skaka av mig de och till slut fått min dag att bli bra. Nu finns de här konstant. Som om jag ligger på marken med en hundra kilos vikt över mig. Jag har otroligt svårt att andas. Jag tar min astmamedicin hela tiden, men kort efter så upptäcker jag att de inte är de som är felet. Detta tryck gör så att en panikkänsla växer inom mig, vilken i sin tur gör mig stressad.

Jag glömmer saker. Lägger bort saker och tappar sedan bort de. Jag går in i köket för att göra något, men väl framme så har jag glömt. Jag lägger mig i sängen på kvällarna och letar efter kanalpekaren, men hittar den inte. Reser mig upp och kollar i soffan, inte där. Går in i köket, inte där. Går in i badrummet, inte där. Kollar köket igen, yes, i skafferiet låg den. Och de är en av få VANLIGA saker som brukar hända.

Jag sover inte på nätterna, åtminstone inte mer än 3-4 timmar per natt. Och då inte i sträck, utan jag vaknar i omgångar. Tidigare har jag sovit bättre när jag haft sällskap, men inte längre. Igår sov jag hos F och har aldrig sovit sämre. Trycket för bröstet känns värre så fort jag lägger mig ner, så fort de är dags att sova. Därför växer panikkänslorna och även stressen.

Jag har sökt hjälp, jag har fått medicin. De är mycket möjligt att de är medicinen som börjar verka nu, och därför mår jag som jag mår. Jag vet inte. Jag vet bara att jag klarar inte att gå så här mycket längre. Jag behöver en förändring. Jag behöver öppna kort från alla håll och kanter.