Jag förstår inte hur han lyckas, eller hur jag kan låta honom lyckas. De har hänt så många gånger nu, borde jag inte ha lärt mig? Chans på chans har jag gett honom, trots att han inte är värd de. Och varje gång har han sumpat de genom att låta mig stå här, med ett tryck mot bröstet som gör de svårt att andas. Vad jag än gör, hur jag än vrider och vänder på mig så försvinner inte denna smärta.
Han väckte en känsla inom mig som jag inte trodde fanns. Han fick mig att förstå hur rädd jag är. Jag är livrädd över de jag håller på med nu. Allt han sa fick mig att tänka till. Jag borde inte lyssna, men de gick inte att undvika.
Jag måste reda ut vissa saker innan jag kan fortsätta som vanligt. Helst av allt skulle jag vilja göra de nu, direkt. Eller åtminstone idag. Men jag vill inte vara tjatig. Så jag tar ett steg tillbaka nu och väntar på respons.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar