Igår var jag och hämtade mina sista saker i stadshagen. Det var skönt att få de gjort. Jag har skjutit upp de så länge för att jag inte velat, inte orkat. De var skönt att träffa honom för första gången efter vårat breakup, de var skönt att kunna stå fast vid att jag har tagit rätt beslut. Jag känner mig så dum som säger de och jag förstår att vårat avslut fortfarande är ett stort frågetecken i många huvuden. De gick så fort, från att prata om att flytta ihop och bygga ett liv tillsammans till att inte känna eller vilja något alls. Vad hände egentligen? - undrar många.
Det är en fråga som jag mer än gärna kan besvara.
Men inte här, inte så offentligt.
De jag öppet kan skriva är att jag önskar att de vore annorlunda, jag önskar att vi kunde spola tillbaka tiden, att vi kunde gå tillbaka till de vi en gång hade. Men jag älskar honom inte längre, jag är inte kär.
De var för svårt för mig att fortsätta låtsat,
de var för svårt att fortsätta ignorera.
Jag trodde aldrig att de skulle gå så här långt,
jag trodde att jag hade kontroll.
Jag har lovat att ta tag i de hela,
om han överhuvudtaget ska ha minsta lilla tillit kvar.
Jag ska, jag lovar. Jag har numret på telefonen,
jag måste bara samla mod nog till att ringa.
De är får svårt för mig att fortsätta låtsas!
Som en clown bygger upp en show,
så målar jag ett leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar