Motsatsen till tom.

Ibland blir de för svårt att hantera alla känslor.

Jag jobbade hela helgen, fredag och lördag till 23.45. Men de hindrade mig inte från utgång. Två utgångar som man i efterhand kanske hade undvikit. Onda tankar och hemska minnen dök upp från höger och vänster, jag blev påmind om saker som jag försökt låta bli att tänka på. I de ögonblicket kunde jag inte fly, de fanns ingen där som lät mig fly. Jag var fast i en situation som jag hatar, en situation som jag inte kan hantera.

Allt jag ville var att sätta mig i en taxi och åka hem, ensam. För första gången på evigheter kände jag att jag ville vara ensam. Allt gick så fort, jag hann inte ens förstå innan de var för sent. Miljoner tankar och frågor dök upp i huvudet inom loppet på ett par sekunder.
Hur kommer han reagera nu när han också vet? Kommer han bete sig annorlunda mot mig, på samma sätt som många andra helt plötsligt har börjat behandla mig som en porslinsdocka som man måste vara extra försiktig med? Eller tycker han att jag är löjlig?
Fan också, de var inte meningen att de skulle komma ut, de var inte meningen att någon skulle få veta. Men de är bara att gilla läget och acceptera att de är som de är. Men jag tänker inte neka till min skam. Jag skäms något otroligt och jag är livrädd för att någon ska döma mig. Är de normalt att känna så?

För att försöka beskriva hur jag känner just nu så skulle jag säga att jag är motsatsen till tom. Man säger ibland att man känner sig tom inombords, man pratar om ett svårt hål inom en som gör ont. Tänk er de, fast tvärt om. Jag har så mycket som jag går runt och bär på så jag snart exploderar. Alla känslor ligger och trycker på väggarna som jag har byggt upp runt mig. De gör ont.

De blir för jobbigt att skriva om nu,
för jobbigt att prata om.
Jag måste fly, jag klarar inte ensamheten nu.
Jag måste iväg. Jag går ut. Hejdå!