Vi blev en, mamma♥

Idag är ingen vanlig dag,
för idag är de min mammas födelsedag,
hurra, hurra, hurraaaaa!

Tyvärr kan jag inte vara med dig idag, inte heller på fredag när du tänkte fira med släkt och vänner. Jag måste jobba. Men du ska veta att jag ser upp till dig, när jag blir stor så vill jag vara som du.

Vi har haft våra stunder då allt inte har varit så bra, vi gick igenom ett par riktigt tuffa år. Jag har kvar brevet du skrev till mig år 2006, ibland tar jag fram de, läser de och minns den tiden som om den vore igår. De var en jobbig period som vi tog oss igenom tack vare vår vilja och styrka. Jag sa många gånger, till dig och alla andra, att jag aldrig tänkte bli som du. Men efter 28 september 2007 (då pappa blev misshandlad och låg i koma en månad) då förändrades allt. Hela våra liv såg plötsligt helt annorlunda ut, vår familj var inte längre den samma. Skulle pappa överleva? Eller skulle vi aldrig mer få höra hans röst?

Alla dessa frågor, hela de traumat vi gick igenom, förde oss närmre. Vi blev en. Trots att jag flyttade, trots att pappa var en helt annan människa, och är än idag, trots all den smärtan vi fick och fortfarande får uthärda så kom de även någonting positivt med i de som hände. Vi fördes samman, vi blev en.

Din styrka, din vilja och din omtänksamhet är tre av många andra saker som jag önskar att jag hade. De du, som individ - och vi, som familj har gått igenom under alla dessa år, de är något jag aldrig skulle önska att någon annan får uppleva. Tillsammans har vi klarat oss bra tycker jag. Jag är glad att vi står där vi står idag.

!!!!!!!!!!!!
Det här nedanför vill jag att du läser noggrant.
!!!!!!!!!!!!

De finns en sak jag vill säga dig. De som hände mig för sex år sen, de gick jag igenom ett halvår för mig själv, utan att säga ett ord. När jag väl berättade för dig och pappa så såg jag sorgen i era blickar. Jag minns de som om de vore i går, hur jag låg på mage i min säng, intryckt mot väggen, jag grät hysteriskt. Du satt på sängkanten och klappade mig på ryggen, och pappa satt i soffan. Ni sa ingenting, ni bara väntade på att jag skulle börja prata.

Jag började aldrig prata, jag berättade bara vad som hade hänt, med ett ord. Sen stängde jag av igen. Jag har fortfarande inte pratat med någon om de. De finns ingen som vet hela sanningen. Många känner till vad som hänt, men bara med ett ord, inge mer. Jag vill bara att du ska veta att de fanns inget du kunde göra. Jag vet hur gärna du vill göra de ogjort, jag vet att du många gånger tänk "hade jag kunnat göra något annorlunda, så de inte hade hänt?" Men nej mamma, de var inte ditt fel, du hade inte kunnat göra på något annat vis. Jag klandrar inte dig, eller någon annan. Och jag hoppas att du inte gör de heller.

Jag är tacksam över att varken du eller pappa har kommit till mig i efterhand och försökt prata om de. De uppskattar jag. Ni vet båda två att jag kommer till er om jag vill prata. Men jag är fortfarande inte redo.

Jag älskar dig,
hoppas du får en underbar födelsedag<3