Everything worth having, is worth fighting for.

Jag har många tankar i huvudet nu. Många frågor utan svar. Helgen har varit rolig, men en del nya känslor har dykt upp, känslor som jag inte hade räknat med.
De senaste fem dagarna har varit underbara, jag har varit avslappnad och trivts med mitt sällskap. Jag har fortsatt min vandring på den livslånga vägen, utan svårigheter. Men nu har jag kommit fram till ett ställe där vägen delar sig. Därför har jag stannat. Ska jag gå höger eller vänster? Jag vet inte. Jag är inte den enda som kan fatta det beslutet. Jag behöver din hjälp.

Jag är glad över att jag fick veta allt, tacksam för att du var så ärlig. Jag uppskattar de. Men vi har nog en del saker kvar att prata om.

Om man vill må bra, om man vill nå toppen, då måste man våga chansa. Man måste våga för att vinna, göra allt i sin makt för att en dag stå som segrare, då man kan sänka garden och ändå le ett ärligt leende. De kan innebära att man måste ta farväl av människor man bryr sig om, de kan innebära att man behöver någon som hjälper en på vägen. De kan vara en vän, en släkting eller till och med någon som är utbildad och upplärd för att hjälpa, ett proffs. Något man måste vara medveten om är att OM man vågar, om man vågar chansa, då tar man även risken att falla. Om du chansar så betyder de också att du i slutändan kan ligga på vägen med ett överkört hjärta.
Är de värt de? Frågar många sig själva och de flesta skulle nog säga nej. Ta de säkra före de osäkra för att man är så rädd för att bli sårad. Men jag vill svara ja på den frågan. Jag vill säga att de är värt de, de är värt en chansning. Jag är trött på att stå kvar i samma lilla ruta och inte våga göra något som för mig vidare. Jag kanske inte kommer lyckas första gången, jag kanske blir tvungen att göra vissa uppoffringar och jag kanske kommer ligga hemma i min säng en del kvällar och känna att de inte alls var värt smärtan. Men då måste jag börja om, då måste jag resa mig upp med de krafter som jag vet finns inom mig och våga på nytt.

Som sagt, vägen framför mig går åt två håll. Höger eller vänster? Våga chansa eller skydda mig själv? Jag vet bara att jag inte vill stå där sen och undra "vad hade hänt om jag valt den andra vägen"? Väljer jag vänster så vet jag svaret, väljer jag vänster så betyder de att jag gömmer mig igen och skyddar mig själv. Jag vill slippa undra, jag vill ha svaret. Jag säger höger, jag säger våga chansa. Men vad säger du?

Vart är alla?

Sitter på jobbet nu och väntar på att ungdomarna ska komma. Jag undrar vart dom är? Jag undrar vad dom gör när dom inte är här. Vad gjorde jag på kvällarna när jag var i deras ålder? Usch, de vill jag inte ens bli påmind om.

Nu kommer dom. Vi hörs.

Who cares?

Gårdagen var underbar, från morgon till kväll.
Idag jobbar jag 18.15-23.45, sen tar jag bilen till Solna och möter Sandra, Nadia, Karla och Martina för att tillsammans bemöta city. Jag tänker ha på mig en tröja med texten "who cares", för de är precis så jag känner.

Kläderna flyger åt alla håll

Jag kom inte långt med städningen, tvärt om, jag står och river ut hela min garderob. Vad fan har man på sig på en personalfest? Jag tror jag har hittat en outfit som kan bli bra. Vi kör på de så får vi se om de blir en flip eller en flop.

Måste springa till bussen.

Betala räkningar och städa, bläää.

Jag kom precis hem efter en mycket trevlig kväll och natt, de tackar jag för. Tänkte hoppa in i duschen om ett tag, men först ska jag städa här hemma så de ser lite fräscht ut igen. Måste dammsuga!

Idag är de fredag, äntligen. Fast jag jobbar hela helgen så de gör väl detsamma ändå. Ikväll har vi personalfest med jobbet, de ser jag faktiskt fram emot. Men vad ska man ha på sig? Vi ska i alla fall börja med att äta middag på Djurgårdsbrunn, efter de får vi se vart vi hamnar och hur vi mår.
Imorgon börjar jag jobba 18.15 och slutar fört 23.45, så de lär bli en lugn kväll. Kan vara skönt att vara utvilad till simskolan på söndag också.

Nej, nu måste jag betala mina räkningar och sätta igång med städningen.

Jag vill ha en balkong

Nu såhär när jag har sovit hos min mamma i två nätter så känner jag verkligen hur jag saknar att ha balkong. Att kunna gå ut och sätta sig i lugn och ro för att röka en morgoncigg och sen om de är bra väder även äta frukost där ute. Till sommaren så har man något att pyssla med, åka iväg och köpa lite fina balkongmöbler och blommor och bara få göra fint. De vore så mysigt.
Jag funderar starkt på att försöka byta min lägenhet till något större, med balkong.

Underbar dag.

Inlägget som precis publicerades skrev jag igår, de var en hemsk dag. Idag är de bättre. Idag är en underbar dag. Jag vaknade redan för en timme sen, jag har bäddat och tagit de lugnt sen dess. Nu ska jag börja laga frukost (ägg och gröt). Sen ska jag till gymmet och köra ett stenhårt armpass + lite cardio träning innan jag måste bege mig till jobbet.

Jag slutar kvart över fem idag, skönt att få kvällen ledigt. Löning är de också, underbart :) Imorgon är de personalfest och just nu känns allt så bra. Tänk hur humöret kan ta vändning så skarpt av en sån, egentligen, liten sak. Men jag är glad att de blev såhär, jag hoppas att jag kan fortsätta vara glad över de.

Ärlighet.

Mitt yttre skriker "stick och brinn, jag bryr mig inte, jag mår bra" men mitt inre säger "snälla hjälp mig, jag klarar de inte på egen hand". På utsidan så har jag stängt av mina känslor, men på insidan så rullar dom på som hos vem som helst.
Min omgivning pratar om framtiden, ser fram emot den, har en vision utan dess like. Dom längtar och hoppas. Men jag, jag ser den inte hur hårt jag än försöker, de är bara tomt. Jag ser inget framåt, de enda jag ser är en stor röra bakom mig, en röra som jag fortfarande sitter i. Jag vill kunna se min framtid, men då måste jag först ta tag i de förflutna.

Kör över mig

Igår skrek vi av oss, jag och Carro. Vi brydde oss inte om många saker, vi bara satt där och skrek. Vi pratade mycket om dubbla budskap, för just nu står de i centrum och finns överallt kring oss. Ena dagen blir vi burna som dockor och dragna med ansiktet neråt i asfalten, sen blir vi smutskastade och behandlade som skräp. Dagen efter ställs frågan om och om igen hur vi mår och varför vi inte mår bra.

Men snälla rara, om du bär upp mig, skakar om mig, drar mig fram och tillbaka i asfalten och kastar iväg mig hundra meter för att sen ta sats och hoppa lite på mig, tror du jag mår bra då? Och hur i helvete vågar du komma till mig dagen efter och fråga varför jag mår dåligt och undra vad de är som gör ont?

Ont

Som en vän sa till mig, de känns som att man blivit buren som en barbiedocka och släpad mot asfalten med ansiktet neråt. De gör ont.

Älska, älska inte. Våga, våga inte?!

Jag har inte sovit i natt, inte natten innan de heller. Ena natten hade jag för lite i huvudet, andra natten för mycket. På ett sätt så är jag glad över allt jag fick veta, men de gjorde samtidigt de hela mycket svårare. Just nu känns de som att vi står på varsin sida av berget och vi kämpar hårt för att mötas på toppen. Kommer vi någonsin att göra de?

Jag vill inte stå där i slutändan och tänka "vad hade hänt OM vi hade vågat chansa?".

Uppskattning.

Livet är en enda stor kamp, man stöter på svårigheter vart man än går. Hela tiden kämpar man för att överleva och må så bra som möjligt. De är egentligen helt otroligt vad starka vi människor är. Vilken väg du än väljer att gå så kommer du alltid stöta på hinder att ta dig över, under och runt. De vi oftast glömmer är att varje motgång gör dig starkare, de du inte dör av gör dig starkare. Vi borde lära oss att uppskatta livet som de är, vi borde titta annorlunda på saker och ting, vi borde uppskatta de vi redan har, istället för att bara tänka på de vi inte har.

Här om dagen när jag var på väg till jobbet så gick jag förbi en hemlös. Jag vet inte vad som hänt honom eller hur de gick till när han hamnade på gatan, men för mig vart allt så uppenbart. Jag har tak över huvudet, jag får mat varje dag, jag har kläder att sätta på mig, jag har tre jobb som jag trivs med och jag har vänner som bryr sig om mig och en familj som älskar mig. Vad har han? Troligtvis inget utav de jag precis nämnde. Jag är överlycklig för allt de jag har, jag har lärt mig att uppskatta de på ett helt annat sätt nu. Jag har varit med om motgångar och jag står fortfarande mitt i en väldigt svår period, men jag är glad för de jag redan har och först nu förstår jag hur bra jag egentligen har de, vilket underbart liv jag lever.

Nu måste jag springa till Ica. Robin väntar haha.

Det finns inget mer att säga.

You dropped the ball, and now the game is over.


.

Mer sommarkläder till garderoben tack.

Igår följde jag med Robin till jobbet på kvällen, han hade spelning på Två grabbar & ett kök. Han lärde mig lite saker, så nu kan jag DJa haha. Hur som helst, de hela resulterade till att jag kom hem sent igår, vilket i sin tur ledde till att jag tog min sömntablett mycket senare än vad jag borde. Alltså kom jag inte upp i morse, de gick bara inte. Jag var helt död när klockan ringde vid nio. Det blev ingen träning för min del idag, så imorgon får jag köra dubbelt så jag kommer ikapp, men de ska inte vara några problem.

Jag rotade lite i min garderob nu, hittade en del sommarkläder. Jag märker att jag inte alls tänkt på färger och sommar när jag har köpt kläder de senaste halvåret, usch vad mörkt de ser ut att vara i garderoben. De ska bli ändring på de.

Nu ska jag möta Robin, ta ut pengar och röka en cigg. Sen ska jag åka till jobbet. Slutar 23.45 ikväll, så efter de blir de hemgång direkt. Imorgon är de Champions leauge final, KOM IGEN BAYERN !!!!

En framtid med dig

Jag saknar dig. Jag saknar dig mer än vad ord kan beskriva. Inte bara för att du är långt bort, utan även av andra anledningar. Hoppet är de sista som dör, brukar man säga. Mitt hopp kommer aldrig dö när de kommer till dig. Jag vet att vi någon gång, någonstans kommer att mötas på samma nivå. Vi är inte färdiga med varandra, inte på långa vägar. Vi har inte ens börjat vår gemensamma resa.


Inget avstånd kan skilja älskade hjärtan

Träningen går bra

Jag tränade armar idag, jag kommer ha sån sjuk träningsverk imorgon, de känns redan nu. Timmen efter gymmet i morse var hemsk, kunde knappt lyfta armarna och jag var tvungen att släpa på en stor tung bag till jobbet haha. Men de är värt de, hoppas på att börja se lite resultat snart. Jag känner i alla fall hur jag blir starkare och mer uthållig.

Imorgon funderar jag på att vila från träning, har kört tre dagar nu, gått igenom hela koppen. Så en dags vila tänkte jag ta, men jag har ställt klockan i alla fall. Jag måste städa här hemma, så de är lika bra att passa på att göra de imorgon. Skönt att komma upp i tid också.

Nu somnar jag snart, godnatt.

Underbar dag

Klockan ringde vid 9 i morse, då gick jag upp och lagade gröt och kokade ägg. Sen hoppade jag in i duschen och gjorde mig i ordning. Under tiden försökte jag väcka Sandra, men hon vägrade vakna så ett tag var jag faktiskt på väg ut i de fina vädret helt ensam. Men precis då ringde hon, så jag plockade upp henne, åkte till Ica och handlade lite, sen hämtade vi även Robin. Men då försvann solen :/

Vi satte oss i parken utanför mig, jag hämtade katterna och Robin fixade filt. De var hur skönt som helst och tillslut kom solen faktiskt tillbaka. Jag älskar solen, jag älskar sommaren, man mår så mycket bättre.

Vid halv sex åkte jag och Sandra till gymmet, innan de hann vi hem och stoppa i oss lite mat. Jag tror att både hon och jag var lite små sega efter så många timmar i solen, men när vi väl börjat så gick de riktigt bra tycker jag. Jag tränade mage, rygg och bröst idag samt 20 min intervall på crosstrainern. Om jag kommer ha träningsverk imorgon? JA!!!

Tycker jag har ätit rätt bra idag
Frukost: Gröt, 2 kokta ägg och juice
Mellanmål: Proteindrink, en banan, två äpplen och några vindruvor
Lunch: Pasta carbonara
Mellanmål: Proteindrink (efter gymmet)
Middag: Pasta med köttfärssås

Bildregn från helgen :)

Riktigt nöjd.

Jag åt en stadig frukost igår och hoppades på att känna mig pigg på jobbet, men nej, jag hade helt fel. Så fort jag satt still så nickade jag till med huvudet och höll på att somna. Jag som hade bestämt med Sanna att jag skulle gymma med henne efter jobbet, hur skulle de gå? Jag drack en proteindrink till mellanmål och en helt okej lunch.

När jag slutade så tog jag tåget till Solna station, mötte mormor och hämtade bilen, sen plockade jag upp Sanna och åkte till gymmet för att se om de skulle funka eller inte. Jag satte mig på cykeln och började trampa, bestämde mig för att köra intervaller och få upp pulsen ordentligt så jag efter de kunde avgöra om jag skulle lyckas lyfta några vikter eller ej. 20 minuter fick räcka, sen kände jag mig riktigt på G faktisk, jag körde igenom ett riktigt bra benpass så jag var helnöjd när jag gick där i från.

Sanna och jag åkte till La Pizza och köpte en varsin sallad, sen satte vi oss ute och åt, hur skönt som helst. Man märker tydligt på kroppen när man börjar träna, trots att jag bara varit igång i ca två veckor så äter jag så otroligt mycket mer.

Första natten

Efter en fullspäckad helg med fotboll, utgång och jobb så är de nu dags för en ny arbetsvecka. Kommer jag orka de? Nu när jag precis har vaknat så känner jag mig helt sänkt, allt jag vill är att fortsätta sova. Är de så här de kommer att kännas framöver? I så fall tänker jag inte fortsätta. Jag ville känna mig utvilad, jag ville sova bra på nätterna, inte vara trött dygnet runt. Men jag måste ju ge de en chans först.

Jag tänkte kliva upp och göra lite frukost nu, sen ska jag packa väskan och springa iväg till jobbet. Efter jobbet åker jag direkt till gymmet där jag ska möta Sanna och Sandra för att köra igenom ett ordentligt träningspass, jag har ju inte tränat på hela helgen. De blir vader och ben idag, kanske avslutar med lite cardio, vi får se.

One last breath

Please come now, I think I'm falling. I'm holding to all I think is safe. It seems I found the road to nowhere and I'm trying to escape. I yelled back when I heard thunder but I'm down to one last breath. Hold me now, I'm six feet from the edge and I'm thinking that maybe six feet ain't so far down. I'm looking down now that it's over, reflecting on all of my mistakes. I thought I found the road to somewhere, somewhere in His grace. I cried out, heaven save me, but I'm down to one last breath. So hold me now, I'm six feet from the edge and I'm thinking that maybe six feet ain't so far down. Sad eyes follow me but I still believe there's something left for me, so please come stay with me 'Cause I still believe there's something left for you and me.

Synlig smärta.

Muren gick sönder och jag föll.
Kan de bli värre än såhär?
Jag har inte lust med någonting längre.

Vi hörs.

Jag vill inte längre.

I en timme har jag suttit och tittat på skärmen nu, utan att skriva ett ord. Jag finner inga ord, jag har inget att säga. För första gången på länge är jag tom, helt tom. Fast ändå så full. Jag har bara en sak i huvudet just nu, de är imorgon. Imorgon är de fredag och varje gång jag gör mig påmind om de slår hjärtat några extra slag och de känns som att magen vänder sig ut och in.

Kan jag ångra mig? Jag vill inte längre. Jag är inte redo för de här. Jag vill bara springa och gömma mig. Paniken kryper inom mig, de är en hemsk känsla. Panik, stress och ångest är de enda jag känner. Jag vill inte känna såhär, jag vill inte att de ska göra ont. De enda jag vill är att smärtan ska försvinna, hur löser jag de på enklaste sätt? Jag vill inte vara med längre, jag vill inte leka nå mer.

Jag vill bort, åka iväg någonstans där ingen kan se min smärta.
Ta mig här i från.

Jag vill springa och gömma mig

Jag bestämde mig för att vila från träningen idag så jag sov en timme längre istället, det var skönt faktiskt. Nu håller jag på med frukost, äggen står och kokar och gröten är strax klar. Ikväll jobbar jag till 21.45 men imorgon är jag ledig, de ska bli så otroligt skönt. Men efter imorgon så är de fredag, jag gillar inte de. Jag är rädd, men jag vet att de kommer bli bättre.

Frågetecken.

Tänk om man kunde läsa andras tankar, tänk om man kunde förstå hur andra tänker och se vad som händer i deras huvuden. Vad mycket lättare allt skulle bli då. Men jag antar att de är en del av livet, att undra och fundera, analysera och ifrågasätta.

Hade man kunnat läsa tankar så hade man inte behövt prata lika mycket, då skulle alla veta allt om varandra. Man har ingen man kan anförtro sig till, känna sig trygg hos. Som de är nu så får vi själva välja vilka vi vill prata med, vilket är väldigt skönt. Men när de kommer till vissa saker så skulle jag väldigt gärna vilja hoppa in i huvudet på någon annan och ta redan på vad f*n de är som händer. Jag sitter i en sån situation nu och jag undrar, hur svårt kan de vara? Hur svårt kan de vara att öppna käften och prata, berätta hur man tycker, tänker och känner? Om samtalet bara skulle inledas så skulle jag kunna berätta allt, jag har inget att dölja och jag vet vart jag står, på vilken nivå jag ligger. Varför kan vi inte bara vara ärliga mot varandra och börja prata?

Oh herre....

Jag reste mig precis ur sängen och kunde inte undgå att komma på att jag tränade vaderna igår. Jag minns inte ens sist jag tränade vaderna, så tror ni de känns idag eller? JO TACK, OCH SMÄRTAN ÄR INTE ENS SKÖN. Haha

Jag har sovit extremt dåligt i natt

Jag somnade sent i natt, kunde inte sova trots att ögonen sved för att jag var så trött. Klockan ringde första gången vid åtta, då förstod jag inte ens vad som var upp eller ner så jag satte om klockan till nio. Nu ligger jag här, känner mig som ett kolli som inte har en aning om vad jag heter ens, är ruggigt trött.

Jag tänkte jag skulle springa förbi gymmet, men jag börjar undra om jag kommer orka en hel arbetsdag sen då. Om jag ser till att äta rätt så kanske? Jag har sjuk träningsvärk från gårdagens träning, de känner jag utan att ens ha rest mig ur sängen. Benen är helt ömma och minsta rörelse suger musten ur mig, men jag gillar den smärtan, då vet jag att jag har jobbat bra.

Nej, ska jag hinna med allt jag behöver innan jobbet så måste jag hoppa upp nu. Tänkte springa förbi Solna centrum och köpa gröt innan jag åker till jobbet, ägg behöver jag också. Kanske är bäst om jag skriver en minneslapp?

Gym.

Godmorgon.
Jag har sovit helrisigt i natt och känner mig inte alls utvilad. Sanna är på väg hit, vi ska åka och träna. De känns så skönt att ha kommit igång nu. Helgen har varit lång och en del alkohol har varit inblandat, så att träna idag känns inte annat än helt rätt. Jag tänkte köra cardio och ben idag men har fortfarande träningsverk sen i torsdags, så vi får se hur de går. Stelt i början kanske, sen ska de nog inte vara några problem.

Jag måste se till att äta något innan, annars mår jag så otroligt illa under träning. Känner mig rent utsagt svimfärdig. De är en jätte äcklig känsla. Kanske ska kolla med Sanna om hon vill sola efter också?

Bilder från veckan

Istället för att skriva om veckan som varit så lägger jag upp några bilder. Det har varit en bra vecka i alla fall, utan tvekan. Jag trivs väldigt bra just nu, med allt jag gör. Jag mår bra med alla som jag har runt om kring mig, mina vänner är världsbäst och mina jobb är klockrena. I love it. Jag har kommit igång med träningen igen nu också, jag mår alltid bra om jag får träna.

Som en ordentligt trafikerad motorväg

Lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, FREDAG.
De kryper i magen på mig när jag tänker på fredag, jag vill inte ha fredag, eller? Tveksamhet, förvirring, lättnad och rädsla är de jag känner. Jag ska börja gräva i något som varit inlåst i 6 år. Hur förbereder man sig för något sånt?

Jag vet inte om jag kommer klara av att öppna dörren helt. Jag är rädd för hur folk ska se på mig. Kommer smärtan gå att dölja? Jag vill inte att någon ska se min rädsla och svaghet.

Som en ordentligt trafikerad motorväg - jag står på ena sidan och måste över till den andra. Jag måste ut på vägen, minsta felsteg så blir jag överkörd. Långsamt och försiktigt får jag ta ett steg i taget, men jag vet, att på andra sidan vägen kommer allt se annorlunda ut. Allt kommer vara så mycket bättre och jag kommer stå där och tänka "de var värt rädslan, smärtan och osäkerheten". Men jag är inte där än, jag har inte ens börjat. Jag är livrädd för att sätta ner första foten på vägen.

En framtid utan dig

"Jag har raderat dig", var mina exakta ord. Men jag ljög nog. Hur skulle jag någonsin kunna radera en människa som en gång var en del av mitt liv? De går inte. Men de här var de bästa alternativet, de var de bästa vi kunde göra. Vi kommer alltid att dela en historia, vi kommer alltid kunna se tillbaka på den här tiden och minnas en hel del bra saker. Men tyvärr så kommer framtiden inte att innefatta dig och mig tillsammans, på något sätt. Den tiden är över, vi är över. Vi har gått två, helt olika, vägar.

Kriget med mig själv.

Jag spenderade hela lördagskvällen hemma, i min säng, ensam. Jag ville vara ensam, jag ville få lite tid för mig själv. Jag ville ligga hemma och tänka igenom allt och reda ut vissa krig med mig själv. De låter hårt, krig med mig själv, men de är så de är.

Mina egna små krigare är bra tränade, dom har stått uppställda tätt ihop kring min viktigaste ägodel, mitt hjärta. Där har dom stått stadigt och inte låtit någon komma igenom med sitt svärd för att skada mig. Men mina motståndare tröttnade på att vara inspärrade, på något sätt lyckades dom ta sig igenom den tjocka dörr jag en gång stängde in dom i och nu har dom sprungit hela vägen till min mur av soldater. Deras ilska och frustration efter att ha varit inlåsta är inte att leka med. Dom är bestämda, för dom finns bara en sak, segra!

Mina soldater gjorde vad dom kunde, dom kämpade in i de sista för att bevara min röda, bultande livskälla. Men dom förlorade. Mina motståndare vann en ärlig fight och står nu med varsitt svärd instoppat i mitt hjärta. De är nu de onda som har bildat en mur runt mig, inte för att vakta och vara rädd om, utan för att förstöra och utplåna.

Ljus, trygghet och lycka blev helt plötsligt till mörker, rädsla och sorg.

Men kriget måste fortsätta. Jag måste stärka mina soldater igen, jag måste göra vad jag kan för att besegra de onda för gått. Jag vet hur jag ska göra, och jag tvekar inte en sekund.

Ännu är kriget med mig själv inte över.
De har bara börjat.

Älska, älska inte?

Vi hade tur med vädret igår, de var riktigt skönt i Uppsala. Lite brunch och en stressig titt på stan vart de innan vi hittade tillbaka till Ekonomikumparken där vi även var förra året. Jag, Victor, Nicklas och Sandra slog oss ner och påbörjade den långa, underbara dag som väntade oss. Framåt fyra, när vi suttit bra många timmar så kom resterande. Carolina, Tina, Angeline, Sofia, Jimmy, Henke, Johan, Matilda, Fredrik med fler... Vi blev hur många som helst och de kändes så bra att träffa alla igen, de var en evighet sen.

De hela började gå snett när jag skickade ett sms till helt fel person, han ringde upp mig och gav mig en utskällning som heter duga. Jag fick inte en syl i vädret, men jag förstår honom. Mitt upprörda humör kombinerat med alkohol gjorde inte de hela bättre, tvärt om. Fler sms skickades, återigen till fel personer. Missförstånd här och där och vips så minns jag inget mer. Vad hände igår egentligen? Mobiltelefoner borde ha någon form av alkoholspärr och inte tillåta sms och samtal när man uppnått en viss fylla. De borde vara förbjudet att använda telefonen när man har druckit.

Jag tänker inte dra alla italienare över en gräns, men jag hata italienare! Åtminstone de grabb gäng som följde efter mig igår, eller kanske mer specifikt, en av dom. En våldkyss och stalkervarning gjorde mig orolig, till och med rädd. Hade jag varit i ett mer nyktert tillstånd hade jag hoppat på honom och skurit kuken av han, men jag är glad att Sandra var med och hjälpte mig att skaka av dom.
Jag ville inte vara kvar längre, jag ville bara hem. Jag ville gå och lägga mig för att aldrig mer vakna. Jag och Sandra hoppade in i en taxi och åkte till tågstationen.

I morse hade jag hoppats på att allt var glömt. Men hur ska jag kunna glömma? Hur ska han kunna glömma? Jag gick igenom alla sms jag skickat under gårdagen och ångesten kröp in under huden på mig. Vart kom de där ifrån? Jag börjar bli osäker på om jag känner mig själv så bra som jag trodde. Antagligen inte. Vem är jag?