Igår skrek vi av oss, jag och Carro. Vi brydde oss inte om många saker, vi bara satt där och skrek. Vi pratade mycket om dubbla budskap, för just nu står de i centrum och finns överallt kring oss. Ena dagen blir vi burna som dockor och dragna med ansiktet neråt i asfalten, sen blir vi smutskastade och behandlade som skräp. Dagen efter ställs frågan om och om igen hur vi mår och varför vi inte mår bra.
Men snälla rara, om du bär upp mig, skakar om mig, drar mig fram och tillbaka i asfalten och kastar iväg mig hundra meter för att sen ta sats och hoppa lite på mig, tror du jag mår bra då? Och hur i helvete vågar du komma till mig dagen efter och fråga varför jag mår dåligt och undra vad de är som gör ont?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar