Jag har inte sovit i natt, inte natten innan de heller. Ena natten hade jag för lite i huvudet, andra natten för mycket. På ett sätt så är jag glad över allt jag fick veta, men de gjorde samtidigt de hela mycket svårare. Just nu känns de som att vi står på varsin sida av berget och vi kämpar hårt för att mötas på toppen. Kommer vi någonsin att göra de?
Jag vill inte stå där i slutändan och tänka "vad hade hänt OM vi hade vågat chansa?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar