Mitt yttre skriker "stick och brinn, jag bryr mig inte, jag mår bra" men mitt inre säger "snälla hjälp mig, jag klarar de inte på egen hand". På utsidan så har jag stängt av mina känslor, men på insidan så rullar dom på som hos vem som helst.
Min omgivning pratar om framtiden, ser fram emot den, har en vision utan dess like. Dom längtar och hoppas. Men jag, jag ser den inte hur hårt jag än försöker, de är bara tomt. Jag ser inget framåt, de enda jag ser är en stor röra bakom mig, en röra som jag fortfarande sitter i. Jag vill kunna se min framtid, men då måste jag först ta tag i de förflutna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar