Jag spenderade hela lördagskvällen hemma, i min säng, ensam. Jag ville vara ensam, jag ville få lite tid för mig själv. Jag ville ligga hemma och tänka igenom allt och reda ut vissa krig med mig själv. De låter hårt, krig med mig själv, men de är så de är.
Mina egna små krigare är bra tränade, dom har stått uppställda tätt ihop kring min viktigaste ägodel, mitt hjärta. Där har dom stått stadigt och inte låtit någon komma igenom med sitt svärd för att skada mig. Men mina motståndare tröttnade på att vara inspärrade, på något sätt lyckades dom ta sig igenom den tjocka dörr jag en gång stängde in dom i och nu har dom sprungit hela vägen till min mur av soldater. Deras ilska och frustration efter att ha varit inlåsta är inte att leka med. Dom är bestämda, för dom finns bara en sak, segra!
Mina soldater gjorde vad dom kunde, dom kämpade in i de sista för att bevara min röda, bultande livskälla. Men dom förlorade. Mina motståndare vann en ärlig fight och står nu med varsitt svärd instoppat i mitt hjärta. De är nu de onda som har bildat en mur runt mig, inte för att vakta och vara rädd om, utan för att förstöra och utplåna.
Ljus, trygghet och lycka blev helt plötsligt till mörker, rädsla och sorg.
Men kriget måste fortsätta. Jag måste stärka mina soldater igen, jag måste göra vad jag kan för att besegra de onda för gått. Jag vet hur jag ska göra, och jag tvekar inte en sekund.
Ännu är kriget med mig själv inte över.
De har bara börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar